Jag var tvungen att gå runt till baksidan för att kunna komma in och som tur är finns det saker att titta på även utanför museet. Som det här 200 millioner år gamla trädet - hur galet är inte det?
Lite längre bort hälsade jag på denna dinosaurieskallen.
Längs ena kortsidan av museet finns denna fjärilspaviljong som mest innehåller mest döda plantor nu, men det är säkert jättefint på våren och sommaren. Jag blev glad för jag hittade ett par så blommor.
Längre bort hittade jag ett helt hav av dessa fina lila blommor.
Och även dessa roliga som ser ut som broccoli tycker jag.
Svängde till vänster vid de här stenarna och sen hade jag äntligen kommit från till den andra ingången av museet.
Mitt favoritrum är nog på första våningen där det ser ut så här. Gillar elefanter plus att hela det här rummet påminner mig så himla mycket om Natt på Museet.
Jag, Jessica och Marie var här för ett par veckor sedan, men då hann vi bara med att gå på första våningen så den här gången började jag på andra våningen med diamanter, DNA och mumier. Diamanter och DNA var inte särskilt roligt, men jag hittade en enorm ametist iallafall, det var fint för den är min månadssten.
Jag stog och tvekade en stund om jag skulle gå in och kika på mumierna, tycker det är så himla spännande men läskigt samtidigt. Det blev inte bättre av att ljudeffekterna från rummet bredvid gjorde att det lät som att det spökade haha. Det var inte en så himla stor samling så jag överlevde ändå.
När jag gick ut från mumierna gick jag förbi en liten balkong där man kunde titta ut över havsutställningen. Valen är i verklig storlek och den är så himla stor att det går knappt att förstå. Det syns knappt på bilden här, men precis till vänster om valen, strax över fenan kan man se en människa i en kajak för att kunna jämföra storleken. HELT GALET.
Mitt emot Korea-utställningen fanns det en utställning av en fotograf som fotat bilder från katastrofer från 2000-talet. Det fanns bland annat bilder från Haiti, Japan, New Orleans och Kenya. Det fanns så himla vackra, starka bilder och citat från överlevare och faktatexter om hur läget är idag.
Sedan gick jag och tittade på djurutställningen och jag hade aldrig gissat att det är så här en val ser ut inuti.
Även fast jag är livrädd för fåglar fastnade jag lite för den här pyttelilla fågeln. Tyckte den var söt på något sätt.
Den här sköldpaddan var så galet stor! Tänk att möta en sån när man simmar.
Kul fakta: Det här elefantbenet är längre än vad jag är.
När jag tyckte att jag var klar med andra våningen åkte jag ner till första våningen och hälsade på elefanten från ett annat perspektiv, och begav mig sedan till dinosaurierna. Det måste ändå vara min absoluta favoritutställning!
T-Rex är nog min favoritdinosaurie för varenda gång jag ser en tänker jag bara på T-Rex Trying tumblr och den är så himla rolig.
Jag och en hög dinosaurieskelett.
Här hade jag tröttnat lite på alla intryck och tog några selfies med dinosaurierna (alla det finns typ inget roligare haha) innan jag gick mot utgången.
Självklart tog jag varvet genom havsutställningen när jag gick ut. Vatten är ändå mitt favoritelement. Och alltså jag kan bara inte sluta chockas av den är valen.
Hej då museet, tack för denna gången och vi ses säkert snart igen!
När jag kom ut tittade jag på klockan och såg att det hade gått fyra timmar. Det kändes som fem minuter!
Jag kan inte få nog av den här staden.
Det är så roligt hur saker kan slumpa sig ibland. Någonstans mellan dinosaurierna och mumierna hörde jag två personer prata om att något stängde klockan fem, och jag antog att det var museet, så det fick mig att gå ut från museet ungefär då. På vägen från museet till metron träffade jag två tjejer (varav en i rullstol) som jag pratat lite med bland mumierna på museet och det visade sig att de skulle till samma metrostation, så vi tog sällskap. Väl framme vid stationen fungerade inte hissen så när vi stog där och tänkte hur vi skulle göra kom det fram en annan dam och började prata med oss.
Jag föreslog att vi skulle ta rulltrappan istället, men den andra tjejen i rullstol kände sig inte helt säker med det och damen hade fobi för rulltrappor, det var därför hon tog hissen. Damen erbjöd sig att visa oss vägen till en annan metrostation så vi tog sällskap dit allihop. Vid hissen vid den metrostationen träffade vi en kille på kryckor och hans fyra vänner och det slutade med att vi alla trängde in oss i hissen samtidigt, fastän jag insisterade på att jag kunde ta nästa hiss, det var inget problem, flera gånger (en sak som jag älskar med amerikanare är att alla är så himla trevliga och hjälpsamma).
När vi då kommer ner till grindarna och ska ta hissen ner till plattformen, berättar vakten att den hissen precis gått sönder och att han kan beställa en buss till oss. Jag sa att jag skulle ta rulltrappan ändå (jag var trött och ville hem och för mig är det inget problem att ta rulltrappan) och efter lite om och men bestämmer sig den andra tjejen i rullstol och hennes assistent för att testa också, och även damen med fobi för rulltrappor gör det.
När vi väntar på tåget säger damen till mig att hon tycker att det är fantastiskt att jag utan att tänka åker rulltrappa med rullstol (för mig är det en sån självklarhet att jag kan göra allt precis som alla andra, så jag tänker inte på det så ofta) och att hon skulle skriva om mig på hennes Facebook wall och att hennes vänninor skulle tycka det var fantastiskt och att jag skulle bli känd på Facebook. Så tackade vi för sällskapet och hjälpen, sen hoppade de på de på tåget åt ena hållet och jag vinkade från plattformen och väntade på mitt tåg hem till Virginia.
Även fast jag förmodligen aldrig kommer se dem igen var det ändå ett så himla fint avslut på något sätt på dagen.
På metron hem log jag för mig själv för jag hade haft en sån bra dag och lyssande på We The Kings. De spelar i DC näst-nästa vecka och jag känner att jag måste vara där. Heja CTFxC!
När jag kom hem var båda mina roomies borta, så jag tog tillfället i akt och åt pizza i sängen och tittade på Netflix utan hörlurar!
No comments:
Post a Comment